MITT ÄRLIGASTE INLÄGG NÅGONSIN (PLZ BE KIND)

GUDARNS vad jag har tvekat och velat fram och tillbaka om jag ska lägga ut detta eller inte. Är forfraande osäker och kommer kanske hinna ta bort de, men nu gör jag de bara. Döm mig inte, jag orka fan inte de.

 

 

 

Vi ska vara stolta över våra kroppar. Den har hjälpt oss att ta oss dit vi vill och hjälper oss varje dag med olika problemen vi stöter på. Våra kroppar är fan helt sjuka för allt dom gjort och gör hela tiden. Att man ändå ska gå runt och hata och ha massvis med komplex är väll inte rätt. Dom som är helt fantastiska, vafan förtjänar dem inte att bli älskade? Har länge och har fortafarnde massvis med kroppskomplex men är verkligen inte lika illa som det har varit tidigare. Jag hittade en text som jag hade skrivit i början av 2017. Blir så himla ledsen i själen av att läsa detta… Men eftersom jag knappt prata med en ända människa om detta så vill jag ändå dela med mig av det här. Även fast det är extremt privat och väldigt känsligt ämne för mig och andra så ska försöka göra mitt bästa.

 

"Jag vaknar upp varje dag med min kropp, min kropp tar mig vart jag än vill, jag andas varje andetag och sover varje natt med min kropp. Min kropp. Min, Jonna Kristine Perssons kropp. Jag brukar ofta tänka på vad finns det för något bra med mig själv? Vad tycker jag om med mig själv? Vad är jag duktig på?. Varje gång jag tänkt den tanken får jag samma svar. Jag tror det inte finns en ända centimeter på min kropp jag inte hatar. Mitt stora fluffiga hår? Fyfan, hade gjort allt för att byta ut de. Mitt ansikte? För tjockt och runt. Mina läppar? Vill inte ens tänka på dom. Mina bröst? Vilka bröst är frågan. Min mage? Aldrig sett något mer äckligt. Mina ben? Mina tjocka feta äckliga ben... Mina missbiladade jävla ben som jag hatar mer än allt annat på jorden. Jag kan fortsätta så här hur länge som helst. Kan inte finna något bra med min utsida.

Folk brukar säga att det är insidan som räknas. Jag brukar fundera, hur är jag som person då, min personlighet? Jag kan endast se mig själv från mitt eget perspektiv. Jag har levt med mig själv hela mitt liv och känner mig själv rätt så bra, kan därmed ha svårt att se mig själv från någon annans perspektiv. Men från mitt eget perspektiv är jag en blyg, väldigt blyg, osocial och tråkig tjej. Ibland undrar jag om jag ens är gjord för att leva här med människor eftersom jag har så fruktansvärt svårt för att prata med människor. Jag känner alltid att ingen ändå vill prata med mig så varför ska jag säga något? Inget bryr sig ändå om vad jag har att säga. Ingen bryr sig om mig. Spenderar ofta helgerna hemma i sängen och kollar på Youtube, ensam.  Tråkig som jag är. Kan verkligen inte komma på något bra med min personlighet eller jag som person. Varför är alla andra så himla bra och fina? Varför var det just jag som fick bli som jag blev och se ut som jag gör. Varför jag.

Jag jämför mig själv med allt och alla hela tiden. Varför är jag inte så snygg? Varför kan hon äta så där mycket utan att gå upp ett gram? Varför är jag så satans äcklig och ful? Blir bara mer och mer osäker för varje gång jag tänker något sånt här. Börjar tvivla mer och mer på mig själv hela tiden. Tänker varje dag hur jag ska göra för att bli som alla andra för att jag hatar mig själv så fruktansvärt mycket. Jag kan sitta på bussen och tänka på hur jag ens vågar bära mina svarta tajta jeans, ingen vill se mina äckliga ben? Folk får ju för fan herpes av att kolla på dom. Kan i och med allr tänkande inte hålla tårarna tillbaka. Jag förstår varför ingen vill prata med mig när jag ser ut som jag gör. Varje gång jag ser mig i spegeln vill jag inte annat än gråta, gråta tills jag inget mer har att gråta för jag är så fruktansvärt äckligt ful.

Kom och tänka på att jag kan nästan kan räkna på mina egna händer antalet gånger jag burit jeans under mina 2 senaste år på högstadiet. Detta är inte för att jag tycker pösiga byxor som mjukisar är snyggt, utan för att jag inte velat visa upp mina egna ben. Har inte velat att någon ska se dem. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt kvällen innan skolan "imorgon ska jag ha mina svarta jeans". Jag vaknar upp och drar på mig de svarat tajta byxorna och känner mig lika äcklig varje gång. Får ångest och en sådan klump i magen när jag står där framför spegeln och tittar på mig själv. Är nära på att fälla en tår då jag snabbt drar av mig jeansen, viftar händerna framför ögonen så de ska torka och sedan tar på mig mina vanliga svarat mjukisbyxor. Ställer mig ännu en gång framför spegel och känner mig bättre, bättre av att slippa se konturerna av mina ben. Åker iväg till skolan och ser alla tjejer går runt med tajta svarta jeans, en liten söt topp och sminkade ansikten. Får ännu mer ångest, varför kan inte jag se ut som dem? Jag orkade dessutom inte slänga på mig smink, jag är ändå lika ful. Varför ska jag ens tro att jag kan se bra ut.

Det här med min kropp. Jag har känt så här ungefär sedan jag var 12. Innan tolvårsåldern kunde jag inte bry mig mindre. Åt va fan jag ville och hade på mig va som var "snyggt". Däremot har jag alltid fått höra människor i min omgivning säga "jag är för tjock, jag måste gå ner i vikt". Tänkte som liten inte så mycket på de men när jag blev äldre kom de tankarna tillbaka och jag börja fundera, jag börja se ner på mig själv. Kan än idag komma ihåg 12 åriga Jonna, liggandes i hennes 2 meters höga säng och googla Skinny Girl, Thin, Perfect Girl osv. Ju mer jag utforskade och googlade desto mer insatt blev jag. Efter några kvällars googlande viste jag numera vad anorexia, depression, ätstörning och bulimi var för något. Började läsa på om de, såg bilder på smala tjejer och ville inget annat än se ut som de tjejerna på Google gjorde. Jag läste om "hur man blir smal?" och "hur man går ner i vikt snabbt?". Jag började därefter äta mindre, skippa så många måltider jag kunde utan någon skulle märka. Jag kommer ihåg vid middagarna brukade jag stoppa ner mat i mina sockar för att de skulle se ut som jag hade ätit. Jag drack liter av vatten och skippade lunchen så ofta jag kunde.  Jag tappade vikt och blev överlycklig. Lyckan var dock inte länge, efter ett tag klarade jag inte mer. Suget efter socker och sötsaker bara tog över mig och jag hets åt så fruktansvärt. Åt fan allt jag hittade. Jag kunde inte ens tänka när jag åt, jag bara åt och åt och åt tills det tog slut. Det var sen den kom, ångesten och där jävla skammen. Varför i helvetet åt jag de där. Jag som är så tjock förtjänar inte att äta? Fick bara mer och mer ångest ju mer jag tänkte på de jag nyss ätit. Så jag började om. Banta så länge tills jag inte klarade av mer och sedan hetsåt allt jag fakking hitta, fick ångest och mådde skit och sedan började om. Har hållit på så här i ungefär 5 år. Har under dessa år inte ätit en ända sak utan att tänkt hur många kalorier jag nyss fått i mig, hur mycket fetare jag kommer att bli nu, hur mycket ångest jag kommer att få nu. Det är hemskt att alltid tänka så här. Vet inte hur många gånger jag räknat kalorier men slutat för jag har skäms över att jag äter för mycket, 1000kcal är på tok för mycket. Om jag misslyckas mår jag piss och slutar räkna, ett tag. Tills jag väljer att börja om och sedan låta det sluta som det alltid gör. Ångest."

 -Jonna 16år.

 

 

 

[HÄR VAR DET TÄNKT ATT DET SKULLE VARA EN BILD MEN DE ÄR FÖR KÄNSLIGT]

((Blir lite sad när jag ser bilden till vänster, då är jag på fc och känner usch vilka äckliga ben jag har... Jag fick lov att gå in på toan och ta en bild på bena för att se hur äckligt fula dom såg ut. Dom var lika äckliga som det kändes tyckte jag... 😢👆.  Att man ska behöva känns så är verkligen tragiskt. Var säker 13-14år skulle jag tro?. ))

 

 

 

Som jag nämnde tidigare så har detta beteende alltid kommit och gått under åren. Har varit bättre i perioder men har mer eller mindre alltid haft dessa destruktiva tankar. Det var dock sommaren 2017 jag tog det till en ny nivå. Jag bestämde mig på våren för att när sommaren än slut så ska jag väga **** och vara perfekt till skolan börjar. Jag ska vara nöjd med mig själv.  Jag behöver inte gå in så jätte mycket vad jag gjorde under denna period eftersom de lätt triggar folk men ett exempel var att jag kunde inte gå och lägga mig mätt eller belåten, målet var att det skulle ila och kurra i magen innan jag skulle sova. Detta var dagens mål, varje dag. Jag kunde inte äta mer än ett visst kaloriantal, och om jag gjorde det så mådde jag skit och körde ännu mer strikt dagarna efter. Jag tränade maniskt av en anledning, bränna kalorier men sa självklart till alla att jag mådde bra av det. Träning är ju bra, men när man tar det till den här nivån att man fick lov att fara ut och springa klockan 11 på kvällen eftersom man hade ätit en skål med glass eller linkande. Jag minns springrundor där jag både grinat och skrikit i panik för jag mått skit. Att springa gråtandes av att man känner sig så otillräcklig, ful och tjock. Det är hemskt, men man gjorde det ändå eftersom att man hade sån satans disciplin och det var bara någon som behövdes göras. Spelade ingen roll hur sårad jag blev i mitt liv av tillexempel en kille, en vanlig person blir heartbroken och mår piss. Jag vart självklart ledsen men tänkte "amen det viktigaste är att jag inte gått upp i vikt, jag har tappat nåt kilo de senaste dagarna så det är det viktigaste".

 

Veckorna gick och sommaren började ta slut, jag nådde min målvikt och kände mig fortfarande lika ful och äcklig. Jag skulle ju må bra nu? Det tar så mycket energi från en och som vanligt orkade jag inte hålla i detta, man kan fan inte ha en sån här livsstil.

 

Det känns som det verkligen inte finns ett slut, känns som att man aldrig blir nöjd. Detta har man insett mer på senare tid och har börjat försöka acceptera hur man är och hur ens kropp ser ut. Jag har växt som person men har självklart kvar dessa tankar och kan lätt få ångest om jag ätit för mycket eller inte tränat något på senaste. Men jag blir lite starkare och lite säkrare hela tiden men det tar tid. Har aldrig någonsin nämnt detta för någon, aldrig aldrig ALDRIG jag skulle våga berätta detta för någon, detta har varit min största hemlighet. Det är ofta jag jämför mig med andra och ser ner på mig själv. Men som sagt, jag jobbar på det.

 

Vet inte riktigt hur jag ska avsluta allt detta. Ville bara skriva av mig, har aldrig pratat med någon om det här. Har alltid skäms och tänkt att ingen bry väll sig ändå. 

Har hållit på med denna text fram och tillbaka under några år, därav är den ganska rörig. Som sagt så började jag skriva just denna i början av 2017. Har dock skrivit av vissa delar från dagböcker och likande jag haft innan 2017, har tagit bort och lagt till en del av texten. Har som jag beskriver i texten kännt så här under många år. Jag blir så himla ledsen när jag läser detta, det hatet jag känt mot mig och min kropp är helt sjukt. Har mycket bättre relation till mig och min kropp idag men kan falla tillbaka ibland och tänka så hemska tankar om en själv. Något som har hjälp mig är att varje gång man ska säga eller tänka något dåligt om sig själv eller kropp, tänk då på lilla du. Alltså i mitt fall, lilla Jonna tillexempel 4år, försök säga något dumt till henne. Nej det går inte, man mår ju skit. Jonna 4år förtjänar inte att få höra sån skit om sig själv, så varför skulle Jonna 18år förtjäna det?

 

Vill förtydliga att träning nu på senare år, speciellt 2018 och framåt så har jag verkligen hittat en kärlek för löpning pch träning allmänt. Sprang mycket förra sommaren och då sprang jag enbart för att jag hade ett mål, att springa en halvmara. Jag följde ett träningsprogram och åt i princip allt men inte alltid. Alltså någorlunda sund mat på veckorna, men unnade mig självklart godsaker och drack en del alkohol som jag absolut aldrig skulle göra förut. Att få i sig flytande kalorier? Fanns inte i min värld förut. Med tanken på allt detta så blir jag lätt påverkad när någon kommenterar min kropp, spelar ingen roll om någon säger "vad smal du blivit eller vad tjock du blivit" blir som sakt sjukt påverkad och kommentarer om ens kropp kan lätt hamna fel även om man bara menar väl. En person som jag som gått igenom sånt själv hat och kritiskt tänkande gällande min kropp kan ta väldigt illa upp om någon på skämt säger något om min kropp. Blev genuint ledsen när jag på fyllan blev kallad fetto ba för cirka en månad sen. Och om någon idag säger "jonna du ser så smal och fin ut" så tänker jag direkt "jaha, då var jag tjock och ful förut?" eller "Wow jag blir kallad smal, måste föröska bli ännu smalare". OSV, vill helt enkelt få fram att KOMMENTERA ALDRIG NÅGONS KROPP ELLER UTSEENDE, de allra bästa är att ge komplimanger gällande ens personligheter tycker jag.

Nu är mitt mål att bli ett med mig själv och både träna och äta bra för att må bra, men ändå kunna käka en bulle utan att må skit. Har kommit så långt och bryr mig stora delar inte alls och käkar en pasta utan problem. Ett annat långsiktigt mål inom träningen som jag har i mitt liv är att springa ett maraton😍!!

 
 
 
 
Snälla skriv inget dumt tack mvh.